Och så blev det Wales

… där vi inte har varit förut, så var börjar man? Vi bestämde oss för att hitta ett boende i mitten norrut som kunde fungera som utgångspunkt för dagliga tripper. Varför inte testa AirBnB denna gång? Vi önskade hålla boendekostnaden nere, så det vara bara att leta bland de som erbjöd rum under 500:-/natt.

Då dök denna möjlighet upp, Llantysilio Hall. Lama som driver stället med hjälp av sin brorson Sal har precis öppnat verksamheten. Huset är byggt under mitten av 1800-talet och har 17 gästrum och stora sällskaps ytor. Under kriget och ända fram till 50-talet fungerade huset som flickskola.

Nu tar man emot gäster trots att stora renoveringsarbeten fortfarande behöver göras, men det handlar mest om ytskikt och var inget som stördes oss alls. Att väggarna hade stora revor i tapeterna beror på att man har gjort omfattande omdragning av elen, för här gör man inte som i Sverige där man har rör i väggen så det går lätt att byta, utan man måste bryta upp väggarna.

Huset ligger i en fantastiskt vacker dal med byn Llangollen 10 minuter bort och utan att veta om det hamnade vi mitt i ett aktivitetsområde. Vi kunde lätt ha stannat längre än de fyra nätter vi bokat och bara göra det som fanns runt knuten.

Den aktivitet vi började med var att åka ångtåg. Vi kom dock endast en station innan loket pajade. En ventil sprack så att det tappade allt vatten, inte lätt att köra vidare då. Vi fick sitta och vänta i närmare 1 timme innan man kunde hämta ett diesellok och backa oss tillbaka. Efter ytterligare 1 timme hade man värmt upp ett nytt ånglok för att köra oss den tänkta sträckan. Man inser att det inte alltid var bättre förr. Dagens teknik må ibland strula, men när gårdagens teknik inte funkar, blir det tuffare. Men vem hade bråttom?

Apropå bråttom, så gäller det att ha gott om tid när man åker kanalbåt. Farten ligger strax under promenadtempo, men det var häftigt att åka över en av Storbritanniens längsta och högsta akvedukter. Dessa kanaler byggdes under en tid då vattenvägarna fortfarande sågs som den naturliga vägen att transportera varor.

Ett annat sätt att ta sig fram är självklart att vandra och sagt och gjort så tog vi oss upp till Castell Dinas Bran, en slottsruin från 1277.  Det stod stolt på bergstoppen i 17 år innan engelsmännen kom för att erövra befästningen. Hellre än att det skulle ske, brände walesarna ner det.

Utsikten härifrån är “stunning” som alla besökare var överens om. Vandringen upp var krävande, men inte oöverstigligt och framförallt väl värt det.

 

Nu är det fåren som har tagit över platsen, så åter tar naturen över det som människan hävdar vara sin.

En resa runt Skottland

startade med besöket i Glasgow, se tidigare post. Målet är nu att besöka Yttre Hebriderna med Lewis & Harris, två områden som sitter ihop på märkligt sätt. Man skulle kunna tro att de är två egna öar, men icke så. Snarare verkar det som att det är bergen i söder som markerar gränsen. Vi startade från Glasgow och åkte östkusten mot Aberdeen, Nairn och sedan Uig på Skye.

Första anhalt blev Falkirk Wheel, ett innovativt sätt att koppla ihop två kanalsystem på olika höjder med stor nivåskillnad. Det beskrivs bäst som två baljor med vatten (där kanalbåtarna flyter i) som roterar i höjdled. Det tar 7 minuter för hjulet att gå runt ett halvt varv. Det kluriga är att se till att inte vattnet läcker ut vid öppning av baljan för att släppa ut båtarna, men två portar stängs från var sida och vattnet emellan pumpas tillbaka till dammen där båten kom ifrån.

Vi bodde första natten på Grey Harlings B&B i Montrose, precis invid golfanläggningen. Vi fick en chans att spela lite golf på en linksbana och njuta av vackra promenader. Här kunde man ha stannat i flera dagar.

På den östra kusten, norr om Aberdeen finns Skottlands äldsta fyr, nu ett museum över fyrarnas utveckling i Skottland. Det var spännande att få en inblick en fyrvaktares liv och se både deras arbetssituation, så väl som hur familjen hade det. Hade de tur fick fyrvaktaren en stationering ute på en ö så att familjen kunde leva på land i ett hus och barnen få gå i skola. Annars fick de leva isolerat på en udde.

Isle of Skye och byn Uig blev nästa anhalt. Det är ett eldorado för den som älskar vandringar och det finns många leder över hela ön, vi valde Brothers point. Målet är en klippavsats rakt ut i havet där det en gång har funnits bosättning, möjligen en vikingaby.

Att balansera uppe på bergsryggar är ingen favorit, men vi lyckades en bit. Vår värd sa “it’s no problem when you have your feet on the ground”. Jojo … lätt att säga när vi talar om en lerig lutande smal stig. Det är stora problem om fötterna inte längre har kontakt med marken.

Dessutom blev det helt plötsligt trångt på stigen då vi skulle tillbaka. Hela hjorden med får skulle tydligen på möte längst ut på klippan, men fårskocken hade inte räknat med ett par turister på vägen. De var mycket förbryllade och fick fundera ut nya vägar att ta sig fram, för inte vågade de komma oss för nära inte.

Väl över på Lewis & Harris bodde vi vid Loch Seaforth, en magiskt vacker plats. Här lever man ett lugnt liv men har ändå fullt upp att göra. Man hjälper varandra kollektivt med allt som behöver göras som exempelvis fårskötseln. Här lämnar man dörren olåst när man lämnar hemmet, för viktigare är att stänga grindar så att inte hönsen tar sig in och äter upp alla grödor i grönsakslandet. Harris är bergigt med stora hedar och det rinner vatten från otaliga bäckar och forsar. Onödigt att påpeka kanske, men det regnar MYCKET.

Harris bjuder oväntat på många långgrunda stränder med turkost vatten, lika vackra som i söderhavet. Mjuk sand och gräsdyner och ett vatten som lockar till bad. Om det bara inte var så kallt.

Vårt värdpar tipsade oss om en guidad tur att spana in örnar, arrangerad av North Harris Trust som vi hade turen att få delta på. Denna förening arbetar för att bevara och återställa naturen i norra Harris för att balansen mellan växter och djur ska fungera. Nu räcker inte födan till för rådjur och andra arter. Då det inte längre finns träd, växer det inte tillräckligt med gröda. Därför återplanteras träd som en gång har funnits.

På vår 3½ timmes långa vandring högt upp i bergen fick vi se både kungsörnar och havsörnar. De kom dock inte så nära att vi kunde ta bra bilder, men häftigt var det ändå.

 

Väl högst uppe var utsikten fantastisk. Vi kunde se ut över flera dalar och njuta av stillheten och det underbara vädret.

 

 

Sista dagen bar det upp till Lewis och se och uppleva Callanish Standing Stones.  En stensättning som är mer än 5000 år gammal, äldre än Stonehenge även om den inte är lika stor. Det finns åtminstone  12 stensättningar över Lewis & Harris och denna är den största.

När vi når högst upp på Lewis vid Ness regnar det och blåser hårda vindar. Även det är vackert på en karg och ödslig plats. Då är det fantastiskt skönt att ha inhandlat en riktig “cap” gjord av Harris Tweed som håller huvudet varmt. Harris Tweed är Yttre Hebridernas främsta exportvara och uppfinningsrikedomen är stor när det gäller att hitta användningsområden för tweed. Det finns till och med värmeomslag till Bodum pressobryggare.