Great Ocean Road och Raymond Island

 

Nu närmar vi oss slutet på Australien-delen av vår resa. Vi har kommit så långt söderut man kan komma på den Australiska kontinenten, ja Tassie borträknat.

“Ett måste” är ett uttryck vi hört om Australiens sydkust och vi har verkligen fått se mycket härlig natur och djur (se förra bloggen). Här ett exempel i de 12 apostlarna som nu bara är 7. De övriga har eroderat bort. I förgrunden syns resterna.

Great Ocean Road ger inte bara fantastiska vyer över hav, utan också tillfälle att vandra i regnskog. Vi tog oss turerna till Tripplet falls och Erskin Falls, inte mycket till klättring, men väl så tuffa promenader och trappor.

 

 

 

Det är nästan andäktigt att vandra i de djupa skogarna och bara lyssna in. Vi stannade till flera gånger bara för att lyssna.

 

 

Ett tips hemifrån var att åka via Paynsville till Raymond Island. Känner ni till stället? Det hade inte vi (googla upp det). För att komma över behöver man ta den lilla färjan, men då den var under reparation, fick vi ta båttaxin. Våra fantastiska värdar hämtade oss.

Ön bjuder på ett fantastiskt djurliv och just koalan har här fått en fristad redan på 50-talet. Den förökade sig så väl att de höll på att äta slut på matförrådet, så nu är det födelsekontroll och nyplantering av eukalyptusträd som gäller.

Vi bodde i en studio bara 90 meter från vattnet och kunde från verandan beskåda alla möjliga fågelarter. Se mer här

 

 

Rainbow Lorikeet

 

 

 

Det är inte varje dag man får en personlig guide på resan, men Ray (pappa till vän i Sverige) tog oss på en riktig rundtur och berättade om traktens historia. Fantastiskt kul.

 

Och här fanns det många svarta svanar. Inga vita, en lite märklig känsla.

Nästa anhalt Sydney

 

 

 

Mitt i naturen med djuren

Att resa över Australien i bil ger många tillfällen att komma i kontakt med natur och djur. Mycket av sådant som en resande från Sverige aldrig har sett tidigare, eller ens vetat om att det finns.  Här kommer en kavalkad av närkontakt.

Koala med unge, Tower Hill

12 apostlarna, Great ocean road

Emu, Tower Hill

Splendid Wren, Berry farm Margaret River

Rottnest Island, Perth

Christmas spider orchid, Armadale Busselton

Knölval, Exmouth

Kakaduor, Yardie homestead

Echidna, North Mandu Ningaloo

Falk, Blue lake Victoria

Ngili Cave, Margaret River

Insekt, Triplet falls Great ocean road

Pinacles desert, WA 

Pelikan, Streaky Bay

Wallaby, Tower Hill

Nullarbor

Sköldpadda, North Mandu Ningaloo

Timba, Nullarbor

Jakarandaträd, Kalgorlie

Pink Lake, Port Gregory

Dale Gorge, Karijini NP

Kameler på Cabel Beach, Broome

Boab träd, Northern Territory

En sista fågel, Red Wattlebird, Blue Lake Victoria

Vin, vin och åter vin

 

I Southern Australia har vi nu besökt Barossa Valley och McLaren Valley, två distrikt kända för viner med mycket hög kvalitet.

Jacob’s Creek var den första vingård vi besökte och vi fick träffa managern Michaela Norrman. Det var ett fantastiskt kul möte med en dynamisk och driven tjej från Sverige. Hon har tagit fram en specialserie där man kan få en egen etikett och vi köpte självklart ett par flaskor.

Nästa steg i hennes utveckling av besökscentret handlar om att man under professionell ledning får göra sin egen vinblandning i en vinbar. Det kommer att finnas 4 vita och 4 röda viner att välja bland. Blandningen görs datoriserat och helt slutet för att inte blanda in luft. Maskiner tillsluter flaskorna med skruvkork och vinerna håller lika bra som de för försäljning i butik. Man kan efteråt komma tillbaka och köpa mer av “sitt” vin.

Vi fick prova flertalet härliga viner som inte finns tillgängliga hemma, bland annat Double Barrel med Cabernet Sauvignon. Eva höll i provningen på ett mycket trevligt och kunnigt sätt. Vi kände oss mycket välkomna.

 

Vår nästa anhalt i Barossa blev Peter Lehmann. Detta vineri startade 1979 som en tillverkare för odlare som hade svårt att sälja sina druvor någon annanstans. Först efter två år kunde verksamheten tjäna tillräckligt med pengar för att betala för druvorna.

Vi hade ett trevligt möte med Deb som höll i provningen. Vi åt sedan lunch, tog med en flaska till bordet som vi sedan kunde ta med hem.

 

 

En av de minsta vingårdarna i området är Rockford Barossa. I deras cellar door mötte vi mycket dedikerad personal som kunde berätta att de gör viner för hand som för 100 år sedan. De handplockar druvorna från stockarna och även alla maskiner i produktionen är över 100 år gamla.

Vinerna är fantastiska och deras produktion nådde maxkapacitet redan för 20 år sedan, men de vill inte utöka. En av deras specialiteter är sparkling shiraz, men den var redan slut, så vi fick prova det längre fram.

 

En självklar producent att besöka här är ju Penfolds och vi hade turen att få träffa Annie. Hon gav oss special treatment då hon förstod att vi i Sverige är medlemmar i Penfoldsklubben .

 

Det som ger så mycket i att åka till dessa öppna provningar är just att det ger möjlighet att prova sådant som vi inte kommer över någon annanstans, så även här.
VI fick med oss en god Pinot Noir.

 

Över till McLaren Valley där vi stannade på Oxenberry Farm (även en vingård). Vi bodde deras cottage och blev väl omhändertagna av Simmone och Carla.
Vi besökte 6 gårdar på en dag där Paxton blev en av våra favoriter.

 

Annabel och hennes kollega bjöd på en supertrevlig provning och glädjande nog finns en del av deras viner hemma. Man får dock ta kontakt med deras distributör, för vi kunde inte hitta dem på systembolaget.

 

Therese hos Oliver Tarana kunde presentera spännande viner gjorda med andra druvor än de vanliga från området. Sangrantino är en tuff druva att odla  och tar flera år innan druvorna är användbara, men när tiden är mogen blir vinet fantastiskt.

Sammanfattningsvis kan vi säga att det finns så mycket goda viner att det inte går att berätta om de alla och vår största oro just nu är hur vi ska göra med allt vi köpt? Vi kan ju inte ta med allt på resan framöver, så vi får sätta oss och dricka.

Jo just det … hur var det med sparkling shiraz? Vi tycker som vanlig olika.

Nullarbor och Stefan fyller år

Kalgoorlie, en stad som andas vilda västern och art deco. Platsen är mest känd för guldprospektering och lättfotade flickor, skimpies.

Det finns till och med ett bordellmuseum med guidade turer, något vi avstod.

 

 

 

Dock var det lite lustigt att se hotellets sovrum när vi hade checkat in.

 

 

 

Vi hamnade här för att förbereda en del av bilkörningen över The Nullarbor som inkluderar att spela världens längsta golfbana, Nullarbor Links över 1365km (par72).

Men innan den långa bilfärden firades Stefans födelsedag med ett 2½ timmes guidad tur vid världens näst största öppna gruvhål, the Super Pit.

 

Hålet är 1,5 x 3,5 km i yta och mer än 600 meter djup. Det arbetas här dygnet runt alla dagar i vecka året runt för att producera 60 kg guld per dag.

 

 

De enorma lastarna väger 166 ton tomma och har dieselmotorer (de har inte bara 1) på 2300hk. Bara ett däck väger 5 ton och tar 45 minuter att byta. De kan ta 240 ton last och kan köras som fortast i 55kph. De är enorma, jämför med den normalstora lastbilen på bilden.
Efter en god lunch på hotellet spelades de två första golfhålen på Kalgoorlie GC och dagen avslutades med middag på stans bästa indiska restaurang. Mums.

Nullarbor nästa. Det är en körning på Eyre Highway från Norsman i Western Australia till Port Augusta i Southern Australia och sträcker sig 1675km. Man möter mest öppet landskap och mycket långa raksträckor.

Vägen är känd för att vara tuff under varma dagar och man rekommenderas att ta mycket vatten med sig. Både för sig själv och bilen.

 

 

Det finns dock en del att vackert att stanna och se under vägen.

 

 

 

Vi tog in på olika ”stations” under vägen där vi också kunde stöta på små lokala muséer. Bland annat kunde vi se denna bit av USA’s spacelab som kraschade över södra Australien 1979. Coolt att kunna få rör en sådan bit.

 

 

 

 

Det är så himla smart att förlägga en golfbana utmed vägen så att man måste sträcka på benen och röra sig lite. Det är tydligt att det inte är så ovanligt med förare som somnar vid ratten. Vi fick använda våra vandringskängor som golfskor för att minska risken att bli ormbitna.

Golfresultatet då? (hör jag er ropa) 114 slag vilket visar sig vara bättre än det vanliga mellan 120-150, men med tanke på banans skick var det kanske inte så tokigt ändå.

Vi styr kosan mot Sydney

Vi har nu börjat vår resa österut och kommer efter en kort bit till Denmark. I området finns orter som Bornholm och Elleker.

Vi mötte upp våra vänner Julie och Graham under 4 dagar på Ayr Salean för att umgås och utforska området. Campingen, där vi checkade in i en “cabin”, var även en fårfarm där de har 70 får av en ras med inblandning av get.

Det resulterade i att de skuttade mer än förväntat vid förflyttning. Vi gjorde en hjälpande insats med att separera lammen från sina tackor. Det var mer än utmanande. Ja, det stora djuret på bilden är en alpacka som stortrivdes bland fåren.

 

I området finns de största, högsta och äldsta träden i Australien, så vi besökte Valley of the Giants.

 

 

 

Trädet i fråga heter Tingle tree och kan bli 70 meter höga och slutar sedan att växa på höjden. Då de kan bli många hundra år gamla växer de fortsättningsvis på bredden.

 

Det coola är att man kan gå en gångväg uppe bland trätopparna, 40 meter upp i luften. En aning läskigt, men kaffe och kaka uppmuntrar efteråt.

 

 

Denmark som stad uppfattar vi som en övervintrad hippie-stad, har de möjligen övergett Kristiania?
Folkfest var det i alla fall med flera parader och musikanter på gatorna.

 

Mer avslappnat var det på stränderna som vid Green Pools där sanden var fin som saltkorn och klipporna slipade som på svenska västkusten. Vattnet turkost och kristallklart.

En del av klippor kallades Elephant Rocks, kan ni se varför?

 

 

 

När vi nu tar avsked från Julie och Graham får vi inte ses förrän till våren i Sverige.