Och så blev det Wales

… där vi inte har varit förut, så var börjar man? Vi bestämde oss för att hitta ett boende i mitten norrut som kunde fungera som utgångspunkt för dagliga tripper. Varför inte testa AirBnB denna gång? Vi önskade hålla boendekostnaden nere, så det vara bara att leta bland de som erbjöd rum under 500:-/natt.

Då dök denna möjlighet upp, Llantysilio Hall. Lama som driver stället med hjälp av sin brorson Sal har precis öppnat verksamheten. Huset är byggt under mitten av 1800-talet och har 17 gästrum och stora sällskaps ytor. Under kriget och ända fram till 50-talet fungerade huset som flickskola.

Nu tar man emot gäster trots att stora renoveringsarbeten fortfarande behöver göras, men det handlar mest om ytskikt och var inget som stördes oss alls. Att väggarna hade stora revor i tapeterna beror på att man har gjort omfattande omdragning av elen, för här gör man inte som i Sverige där man har rör i väggen så det går lätt att byta, utan man måste bryta upp väggarna.

Huset ligger i en fantastiskt vacker dal med byn Llangollen 10 minuter bort och utan att veta om det hamnade vi mitt i ett aktivitetsområde. Vi kunde lätt ha stannat längre än de fyra nätter vi bokat och bara göra det som fanns runt knuten.

Den aktivitet vi började med var att åka ångtåg. Vi kom dock endast en station innan loket pajade. En ventil sprack så att det tappade allt vatten, inte lätt att köra vidare då. Vi fick sitta och vänta i närmare 1 timme innan man kunde hämta ett diesellok och backa oss tillbaka. Efter ytterligare 1 timme hade man värmt upp ett nytt ånglok för att köra oss den tänkta sträckan. Man inser att det inte alltid var bättre förr. Dagens teknik må ibland strula, men när gårdagens teknik inte funkar, blir det tuffare. Men vem hade bråttom?

Apropå bråttom, så gäller det att ha gott om tid när man åker kanalbåt. Farten ligger strax under promenadtempo, men det var häftigt att åka över en av Storbritanniens längsta och högsta akvedukter. Dessa kanaler byggdes under en tid då vattenvägarna fortfarande sågs som den naturliga vägen att transportera varor.

Ett annat sätt att ta sig fram är självklart att vandra och sagt och gjort så tog vi oss upp till Castell Dinas Bran, en slottsruin från 1277.  Det stod stolt på bergstoppen i 17 år innan engelsmännen kom för att erövra befästningen. Hellre än att det skulle ske, brände walesarna ner det.

Utsikten härifrån är ”stunning” som alla besökare var överens om. Vandringen upp var krävande, men inte oöverstigligt och framförallt väl värt det.

 

Nu är det fåren som har tagit över platsen, så åter tar naturen över det som människan hävdar vara sin.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Translate »