Man kan inbilla sig att man får all tid i världen och bara göra det man vill, bara man inte behöver gå till jobbet och kunna ägna tiden åt annat. Efter att ha varit tjänstledig i en månad har det varit full rulle med saker som kommer från sidan, det vill säga måsten och ärenden som jag inte har räknat med ska hända eller planerat. Jag måste erkänna att det efter en vecka kändes som att jag smet från jobbet, men det har gått över.
Min mor har varit sjuk väldigt länge, men hennes situation förvärrades i och med att hon trillade i golvet i hemmet i vintras. Sedan dess har hon varit i stort sätt sängliggande av skadorna och idag avled hon. Förutom att jag känner en stor saknad infinner sig också en lättnad över att hennes lidande nu har fått ett slut. Det är en märklig kombination av känslor. Jag vet att hon liksom vi anhöriga har varit lyckligt lottade som haft omvårdnadspersonal kring oss som har ett stort kunnande och ett varmt engagemang i sitt jobb. Framförallt Åkeslunds hemtjänst som arbetat så nära och personligt att de blivit som familj.
Nu inträder ett nytt skede i livet då den sista föräldern ryckts bort från en och att man nu tar plats som den äldsta generationen i familjen. Det är som min kära morbror sa ”… att det nu inte finns någon att fråga om hur man var som barn”. Tack och lov att jag inte i dessa dagar måste gå till en arbetsplats, även om jag vet att min arbetsgivare hade givit mig allt det utrymme jag hade behövt. Det handlar ju även om ett behov av mentalt utrymme, att kunna få varva ner skallen och reflektera. Vi är två som påbörjat denna ledighetsresa, som påverkas av omständigheterna och kan tänka, reflektera och stötta varandra.
Tack Annika för att du finns vid min sida.